"Livet är för sårbart för att göra fel saker"

Jag är en 38-årig tjej som insett att livet är för sårbart för att göra fel saker. Därför börjar jag nu mitt nya liv med att arbeta med hud och hälsa istället för siffror och analyser... Det här är en blogg om min resa från det gamla livet till det nya, och om andra saker i min vardag. Välkommen!



Skulle du till min hemsida?

Här finns info om min salong och vilka behandlingar jag erbjuder!

http://www.helenashudohalsa.se/

måndag 20 september 2010

Pannknack och att inte längre vara en i gänget

Någonting är galet. Min vidriga huvudvärk som jag led av i drygt ett år har kommit tillbaka.
Den var en stadig gäst hos mig förut, men nu har den faktiskt varit på vift sedan i juni.
Och jag har inte precis saknat den.

Varför vill den komma tillbaka just nu? Vad har blivit knasigt?

Jag är ju tillbaka på jobbet igen, om än bara tillfälligt, men det kanske kostar mer än vad det smakar.
Det är roligt att vara tillbaka igen, men samtidigt vill jag gå hem på min tjänstledighet nu så att jag kan fokusera på mitt nya liv. Totalt.

Och även om det är roligt att vara tillbaka på kontoret så är det också rejält påfrestande rent mentalt.
Från att ha varit i spinn hela dagarna (ja, kanske tyvärr dygnet runt), från att ha haft en massa utmaningar på gång och från att kanske t o m levererat rätt bra känner jag nu att jag inte tillför särskilt mycket då jag är där.

Jag förstår att jag inte kan hoppa in i något viktigt projekt eller få några superviktiga supersmarta uppgifter då jag endast är där ett fåtal veckor, jag förstår också att det förmodligen skulle vara rärr korkat.
Men jag kan ändå känna ett utanförskap och en sorg över att inte längre behövas i gruppen.

Det är då jag måste påminna mig själv om att jag gjort det här valet alldeles, alldeles själv.
Jag väljer det här därför att jag drömt om det i nästan halva mitt liv.
Det kommer förmodligen att bli fantastiskt roligt och kännas helt rätt,
men jag kan inte komma ifrån den här sorgliga känslan.

Känslan av att inte vara med.

Jag hoppas och tror att de här känslorna släpper samtidigt som jag släpper jobbet.
Fr o m den 1 oktober är jag bara "Nya Helena".

Inte hon som kollapsade på jobbet och aldrig kom tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar