Sedan den 17 augusti är jag tillbaka på jobbet igen. Inte så mycket direkt, två dagar i veckan, men jag är iallafall där. Det känns helt underbart att vara tillbaka. Jag blir glad av att få träffa mina härliga kollegor igen men jag blir ledsen över att jag blir så trött av det lilla jag faktiskt gör när jag är där.
Det känns fantastiskt att vara med i matchen igen. Iallafall på avbytarbänken ;-).
Jag hade knappt haft några sjukdagar tidigare, och knappt några vabdagar heller (tack vare enormt gulliga mor- och farföräldrar). Av den anledningen har det känts onaturligt och faktiskt rent av skamligt för mig att vara sjukskriven. Nu när jag är tillbaka känner jag mig hel igen.
Dock är jag ju inte tillbaka så länge... Jag är tjänstledig fr o m 1 oktober.
Vi ska flytta huvudkontoret under hösten och efterssom jag inte är där när flytten sker kom min chef in idag och bad mig titta igenom den kartong med mina tillhörigheter som packades ihop inär jag blev sjuk i våras.
Tänk vad en gammal adventsljusstake, en räknemaskin och en visitkortsbunt kan ställa till med. För att inte tala om de pärmar med viktiga och mindre viktiga papper jag samlat på mig. Jag har ju faktiskt valt att göra en förändring i mitt liv, det här är ju något jag tänkt på så länge. Men när jag slängde mina gamla jobbminnen i soporna var det rätt tungt. Gör jag rätt nu? Är jag för våghalsig som äventyrar en eventuell karriär? Kommer jag någonsin att komma tillbaka? Vill jag komma tillbaka?
Jag har framförallt lärt mig en sak under detta år av min mentor Jörgen.
Jag kommer aldrig att bli som förut igen, men jag kommer definitivt att bli en klokare version av mig själv!
Det ser jag fram emot ;-)
Bra Helena!
SvaraRaderaKram
Gittan