Jag är framme!

Nu har det hänt!

Det som jag har väntat på så otroligt länge.
Jag tror faktiskt att jag har väntat på det här sedan våren 1991.
Och det var ju inte häromdagen.

Men bättre sent än aldrig säger man.
Och så är det ju.
Fast jag kan ju lite krasst tycka att 20 år blev en väldigt lång väntan.

Men som tur är har jag inte väntat medvetet så länge.
Sedan den 11 mars för att vara exakt.
I drygt 19 år väntade jag utan att förstå det själv.
Skönt.
Tänk vad jobbigt att stå i kö i 19 år och aldrig känna att man kommer framåt,
utan att snarare hamna längre bak i kön.

Men nu, ja eller faktiskt i november, har det hänt på riktigt.
Det känns fantastiskt.
Kan det verkligen vara sant?

Men det känns verkligt.
Men samtidigt overkligt, för det är en sådan galet ny känsla.
En känsla som jag knappt känner igen.
En känsla som jag knappt vet hur den ska kännas.
Men jag tror att den ska kännas så här.

En känsla av att vara fri från stress.

Äntligen!