Så här med facit nästan i hand så förstår jag att jag haft en enorm tur som reparerat mig relativt snabbt. Det berodde på flera anledningar. En stor anledning var min mentor Jörgen som jag berättat om och som fick mig att se på mig själv och omvärlden med nya sunda ögon. En annan stor anledning var att jag hade en plan B, att utbilda mig till hudvårdsterapeut som jag ju faktiskt gör nu!
Nu har snart ett år gått och jag inser att jag just nu troligtvis är en av landets mest relaxade människor.
På gott och ont.
Jag har nämligen lärt mig något som jag inte alls kunde förut. Förmågan att se signaler innan det smäller.
Det här gör mig ganska orolig.
Jag möter väldigt ofta människor som balanserar på samma tunna silkestråd som jag själv gjorde för ett år sedan. Utan att se det själva. Precis som jag själv inte såg när det var jag som balanserade. Och slutligen ramlade av och slog mig för jävla illa.
När jag ser människor i min närhet som är så här äventyrliga mår jag lite småkymigt. Jag känner igen signalerna, men jag vet att den stressade individen inte är mottaglig för att höra några besser-wisser-uttalanden. "Jag kan själv" är det typiska citatet för den typiska lindansaren.
Men det gör mig ont att se detta och att inte kunna hjälpa till fullt ut.
Ingenting kan vara viktigare än du själv, din familj och dina vänner.
Ingen, och då menar jag verkligen ingen, kommer att tacka dig för att du trillade av.
(Ja, en gammal klyscha, jag vet, men lika sann för det)
Inga pengar i världen kan mätas med ett harmoniskt liv, och ett liv överhuvudtaget.
Styr ditt liv dit du vill medans du fortfarande har kontroll över ratten.
Bara några tips. Take it or leave it.
