Saknad

Igår tog vi det tunga beslutet att lämna tillbaka Cadie till kenneln.

Min allergi blev värre och värre och efter läkarkonsultation fick jag rådet att inte utsätta mig mer för allergenet då man kan utveckla astma på så sätt, eller/och kraftig hundallergi. Och det vore ju så trist att inte ens kunna träffa vänner med hund.

Tänk vad fort man kan fästa sig vid en liten vovve! Bara en vecka bodde hon hos oss och ändå gjorde det ont i hela kroppen att återlämna henne.

Nu vet jag ju att hon har det väldigt bra hos sin kennel och hos Yvonne som verkligen älskar sina hundar. Och det känns ju bra. Men jag tror att hon trivdes jättebra hos oss och framförallt trivdes vi ju fantastiskt bra med henne! Hon är underbar!

Det var en tung resa till Kårsta igår. Vi packade ihop allt vi köpt till henne i en stor kasse,
det kändes inte bra alls.

När vi åkte ifrån Yvonne klarade jag inte att säga hejdå då Cadie tydligt visade att hon tänkt att åka med oss hem igen. Jag var tvungen att gå därifrån utan att vända mig om och sedan grät jag hela bilresan hem,

Det blev inte bättre när vi kom hem och fick se hennes matskålar och filtar som hon legat på lite här och var.
Då grät jag hysteriskt. Som ett barn.

Men ibland tror jag att det är nyttigt att få ut sina känslor ordentligt.
Jag brukar vara riktigt kass på det. Det var jag inte igår och idag känns det faktiskt lättare.

Men det är en stor besvikelse att det här inte funkade. Jag som drömt om en egen hund sedan barnsben,
och nu äntligen passade det in i mitt liv. Och så blev det inget. En sån brutal besvikelse.
Dessutom blev jag ju förälskad i just henne.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag sov som en stock utan att ha en hund på fötterna i sängen!