Plötsligt finns den där igen.
Den där obehagliga känslan.
Det där trycket över bröstet.
Hjärtklappningen.
Orkeslösheten.
Besvikelsen.
Varför nu?
Nu när jag mår så bra och gör precis det som jag vill göra!?
Men jag har trillat dit igen. Precis som en missbrukare. I mitt fall missbrukar jag perfektionism.
Perfektionism över mina studier den här gången.
Jag måste lära mig att det viktiga är att bli godkänd.
Inte hur mycket godkänd.
Det framgår inte ens på diplomet, så vad spelar det för roll egentligen?
Jag blir besviken över att jag inte är helt återställd trots allt.
Men jag är iallafall glad över att jag känner signalerna.
Tagga ner. Andas. Njut.
Jag duger som jag är. Och om någon är av annan åsikt så varsågod.
Även solen har sina fläckar.
